Krönika: Små saker som jag kan störa mig på

Av Ingrid Höglind

Idag på kyndelsmässodagen, då julen definitivt sätter punkt, väljer jag, som traditionen säger, att fokusera på ljuset. Det är då inte den fina julbelysningen, som kommunen och affärer glatt oss med sedan adventstid, jag riktar mig mot. Jag pekar istället på ljus, som jag saknar.

Man ska förstås inte klaga, när kommunen man bor i vill spara på skattemedel. Men på hur det ska göras måste man få ha synpunkter. Jag tycker inte om Kungsbackas sätt att spara på el och upplysning. Åtminstone inte på det sätt det görs i mitt närområde. Här tvingas vi bitvis att köra i totalmörker om kvällarna hela långa vintern. Om och hur det är med den saken i andra delar av kommunen, vet jag inte. Men jag hävdar i alla fall att insparandet av el genom att hålla många av lamporna släckta längs Söderåleden intill Forsgårdens golfbana är direkt trafikfarlig.

Långa sträckor av vägen ligger helt i mörker och sedan kommer några få tända lampor, innan mörkret åter breder ut sig. Det är oerhört frustrerande att köra där, man blir helt förvirrad över hur vägen går, även om man kör där ofta. Hur tänker de som släcker lampor på det här sättet? Man undrar om de tänker över huvud taget.

Det är för mig en fullkomlig gåta hur någon kan komma på att ha vägen belyst, eller man ska nog hellre säga förmörkad, så som den nu är. Om det ska sparas hade det naturligtvis varit bättre att släcka varannan lampa under en längre sträcka, så att trafikanterna fick en jämn upplysning av hela vägsträckan. Då skulle jag kanske sluta vara rädd att köra där och irritera mig mindre.

Vägar och trafiksäkerhet är ju stora och viktiga frågor, men det finns även småsaker, som stör min vardag. Det är, när jag ska handla mat. De förklistrade prislapparna för självskanning av lösviktsvaror i min matbutik är under all kritik. De har en näst intill osviklig förmåga att inte fastna på papperspåsarna de är avsedda för. När de ramlar av kan det innebära att jag missar att skanna och därmed kan komma att betraktas som tjuv vid en eventuell kontroll. Det är jag lite rädd för.

Om de små prislapparna någon gång till äventyrs skulle fastna på påsen kan de dyka upp, när varorna packas upp hemma och falla av där. Då visar de dock en annan förmåga, nämligen den att stenhårt klistra sig fast på de bänkar eller golv de hamnar på. Och där är de då långt ifrån lätta att få bort. Skurredskap och armkraft krävs för att jag ska slippa ha mitt hem märkt med lappar av typen ”Tomater 32:50”. Här undrar jag vem som bestämt att klisterlappar med så egendomliga egenskaper ska behöva nyttjas av kunderna.

Jag har påpekat problemet till personal, som säger sig känna till det och ha rapporterat det. Men när jag frågar varför inget görs åt det himlar de bara med ögonen upp mot taket, som om det vore en högre makts sak att fixa till det hela. Så blir det kanske, när ansvarsfördelningen har delats upp för mycket och agerande av var och en efter sunt förnuft har satts ut spel. Ack ja, det är inte lätt att vara människa, vare sig man är kund eller anställd. Storebror ska styra allt men bryr sig inte alltid om att snabbt göra något i praktiken.

INGRID HÖGLIND

… ÄR KRÖNIKÖR i Norra Halland. Hon bor i Hede och har under många år varit kultursekreterare i Kungsbacka kommun. Nu är hon frilansjournalist och kulturkonsult och har bloggen Gränslöst – om allt och ingenting.